Pankelibank, första kommentaren, den värmde.Nu har min tredje vecka i Mexico passerat. På många sätt känns det som mycket längre och på andra kortare. Ja, som det alltid är antar jag. Jag har lyckats bli supersjuk en gång till. Och inte bara supersjuk enligt mina hypokondriska normer utan på riktigt supersjuk. I söndags fick jag feber och låg hela natten och svettades och frös om vartannat och trodde närmast att jag skulle kollavippa. Men på morgonen kände jag mig lite bättre och gick upp för att duscha men jag kom inte riktigt dit utan svimmade ihop i en liten hög på golvet utanför.. Som tur är bor jag med läkare och de pumpade i mig godis och hjälpte mig till sängen och undersökte mig (nu har tre mexikanare i mitt hus sett min mage, inte helt nöjd..) Det visade sig att jag har en svår halsinfektion, hög feber och irriterade tarmar. Nu knaprar jag antibiotika och mår lite bättre. Är dock fortfarande hyfsat svag, dricker ingen alkohol och äter obscena mängder apelsin.
Jag tänkte att jag skulle berätta lite grann om de jag bor med. Några saker är värda att nämnas. Som jag sa bor jag med tre mexikanare. Christoffer som är färdig läkare men gör sin specialisering här. Det var han som undersökte mig och har alltså rört vid min mage. Han är väldans trevlig, skrattar alltid, men ger mig lite obehags känslor. Jag vet inte varför. Han saknar en av sina framtänder och har obehagliga inneskor. Min rumsgranne är en pytteliten mexikan vars namn jag aldrig lyckas komma ihåg. Han pluggar mest hela tiden, är gay och har superheta kompisar på besök som oftast tyvärr också är gay. Han brukar duscha samtidigt som mig på morgonen och sjunger alltid med. Den sista som bor på första våningen är Gabriel. En nittonårig kuf från Canada som är hysteriskt roligt och super nördig. Han äter poptarts, lyssnar på gangstarapp, sjunger gladeligen och längtar hem. På ovanvåningen bor två fransyskor, Aude och Julie, de är nitton år också. Och all denna ungdom från mig att känna mig gammal. De är typiska partyfransyskor men helt okej. Det finns inget speciellt att säga om dem, mer än att varje dag är fest och ja, jag blir lite trött. På ovanvåningen bor även Antoine, även han nitton år, men fluffigt lockigt hår. Han är supersöt. Man kan liksom inte riktigt låta bli att le när man ser honom och han och Gabriel är superbundis. Där uppe bor också Peter, han är helt knasig. Amerikan, men kommer ursprungligen från Kina så han är kines. Han pluggar också medicin här fast på första året, men han ser ut som om han är fyrtio så jag är lite förvirrad. Hans engelska är hysteriskt kul och hans spanska ännu roligare. När os började sprang han runt flera dagar och skrek: ocho!ocho!ocho!(080808) och viva china! och gjorde en spasmhysteriskdans. Han bakar och lagar mat som han tvingar oss att prova och gillar att titta på såpor. Den sista som bor i vårt hus på Pompeya är den mest underliga människa jag någonsin träffat. Hans namn lyckas jag heller aldrig komma ihåg och även han är en minimexikan. Han är färdigutbildad läkare men ser inte ut att vara ett år äldre än tjugo. Men ser honom bara på morgonen och på natten. Han kommer hem vid tio-elva tiden och från och med då tittar han på tv, gärna mangaserier på högsta volym och skrattar så han gråter. Han äter en diet endast bestående av broccoli som han låter stå på hela dan vilket leder till att hela huset stinker broccoli. Alla avskyr honom, och jag måste säga att jag börjar närma mig avsky jag med. Han pratar inte, umgås inte och verkar tycka illa om oss. Menmen, jag försöker vara trevlig. Det var mitt hus det. Det är två rum tomma, så det kommer nog snart lite fler kufar, hoppas jag.
Jag hade tusen saker till att säga, men jag minns aldrig dem när jag väl sätter mig och börjar skriva. So this is it for know. Nytt mexikanskt musiktips: www.myspace.com/antoinereverb
Det har varit lite dött på musikfronten ett tag nu men imorgon ska jag på en konsert så då hoppas jag på lite nytt material att delge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar