BLOGGBYTE!

ALERT! ALERT!

Min blogg byter plats. Jag vet inte riktigt varfor. Kanske for jag ar trott pa den bla randen overst, kanske for att det ar lite krangligt pa den har sidan, kanske for att forandring fornojer. Kanske for att jag har en dalig dag och maste andra pa saker och ting. Kanske av andra anledningar.

Nu kan du iallafall hitta min blogg pa foljande adress: www.springbreakintj.blogg.se

Enjoy!

En månad i mexico!

Gäng, hemmagjord super god gucc och "I am just a product" och jag.
Shit pommes, nu har jag varit här i en månad. Tiden går alldeles för fort för att jag ska hinna med att göra och tänka allt jag vill. Men Mexico gör mig gott.

Igår upptäckte jag hur extremt mycket droger det florerar här. Efter att missat popfesten som hette "Blonde Redhead" (misstänker att jag kanske hade kunnat bli hyllad..) tog vi oss till Primer Piso för att fortsatta vår förföljelse av popkillarna som jag nu vet vad de heter! Där bjöds det på mojitos av ynglingar och sjöngs allsång till jazz. Någon gång där insåg jag att det skulle bli en kväll fuerte!fuerte!fuerte! och det blev det indeed. Dock visade den skalliga popkillen med oversized kläder och världens snällaste personlighet vägen till övriga popfolk som inte befann sig på PP. Vi kaskade i väg i en halvtfungerande taxi till en bar/klubb "Rusty Trombone" där vi mötte upp med Andy och Bruno och deras gayvänner. Alla var höga på nånting och ja, jag är inte direkt för så först var det lite jobbigt men i takt med att GT försvann in i mitt blodsystem försvann irritationen. Popvärlden är väldans liten här. Jag har träffat Andy (Andres) och Bruno på två olika ställen och hade ingen aning om att de kände varandra men de var tydligen bästa vänner. Dj:n spelade Hot Chip, Smiths och andra godingar och vi dansade till fyra. Jag kan konstatera att det finns mycket av två saker i Guadalajara; bögar och droger. Gärna i kombination. Dock råder det stor brist på mexikanska tjejkompisar. Men det är ett av mina nästa missions.

Efter baren hängde vi med Andy och Bruno på efterfest i Brunos superfeta våning med takterass. Massiv tequilakonsumtion, dans och skitsnack, härligt. De är riktigt sköna typer och jag och Andy ska börja hänga, tjoho. Han är sångare i bandet Antoine Reverb, jag tror jag länkat till det tidigare.

Fem-i-topp- Guadalajara
1. Tacos al Pastor (Det är helt otroligt gott, världens bästa natt mat och kostar 4, 50 st)
2. Primer Piso och folket som jobbar där. (Grym mysig jazzklubb, med skönt folk och utmärkta mojitos)
3. Lomos de Providencia (En gigantisk trädgård tio minuter från mig där man kan mata ekorrar och titta på sköldpaddor)
4. Mexikanare (Jag måste ta med dem för de är så otroligt trevliga, hjälpsamma och sociala och vill verkligen hänga med en. Inget hat mot utbytesstudenter här inte. Om jag var positivt inställd till utbytesstudenter innan så vänta bara hur jag kommer vara när jag kommer tillbaka)
5. Haus der Kunst (Kulturhus med pop och jazzkonsterter, art och supergoda empanadas. Ska tyvärr stänga om tre veckor, så vi måste hitta ett nytt säte för pechugas.)

Det finns mer att lägga till på listan men ja, det är några av mina favoritgrejer just nu.

Pechuga!

Ytterligare några dagar har sprungit förbi i Guadalajara. Första gången lämnade jag stan och åkte med en iskall buss fem timmar till Puerto Vallarta. Puerto Vallarta är känt för sina vackra stränder och många gayklubbar. Jag såg inte mycket av det. Stränderna var visserligen vackra men vattnet var smutsigt och grumligt. Men vi badade gladeligen ändå. Det var väldigt strömt i vattnet. Det tänkte inte jag på innan jag gick i. Så jag gick lite långsamt och stapplande tills en våg slog mig ur balans och sedan dess utsug fick mig på fötter och jag drogs med ut i havet utan någonsom helst kontroll. Helt ärligt tänkte jag att nu dör jag, om det skulle vara av förnedring eller av att havet slukade mig kvittade. Efter att tumlat runt som trasan ett tag spolade en ny våg upp mig på stranden igen. Min bikini satt inte som den skulle, sand överallt och stora rivmärken på rumpan samt hurrande mexikanare och asgarvande vänner. Men jag skrattade hjärtligt och gav mig ut igen, sen botade jag min skam med en gigantisk tequila och färsk ananas i lime. Lyx. Resten av Puerto Vallarta- tripen bestod av massivt salsadansande med mitt nya gäng Pechugas! (bröst på spanska, används mest för djur) som består av Sara (frankrike) och Cathryn/ine (Australien). Varför vi kallar oss Pechugas är det ingen som vet, men det är ett bra ord och vi använder det till det mesta.

Sen har dagarna mest bestått av plugg. Det är helt sanslöst vad man ska behöva plugga här. Har åtminstone två inlämningsuppgifter i veckan och ett par kapitel att läsa, samt spanska att plugga. Men jag har återfått min pluggglöd så det går bra. Tec är en intressant skola och de som går där, om jag inte redan sagt det, är rika som troll. Min lärare berättade att det är många av eleverna som är barn till drogbossar(narcotrafficantes). Jag letar förbrilt efter bling och livvakter, men de ska tydligen vara så skickliga att man inte ser dem. Kan ni tänka er.

Igår var vi, innebär Pechugas och en hög med utbytesstudenter och vänliga mexare, på något som heter Lucha Libre. Det är HELT galet. Jag har aldrig varit med om något liknande. Tyvärr fick man inte ta kort men nedan kan ni se mig i en mask som slagkämparna har på sig. Lucha Libre är någon form av show av wrestling/ultimate fighting fast på låtsas. Stora män i tights i glada färger och masker och brudar med enorma bröst vid sin sida, kastar runt varandra till mexarnas jubel. Folk skrek och skrek och blev arga, kastade öl, slogs lite och ropade att man skulle visa brösten. Det var som att plötsligt befinna sig i en annan värld med helt andra regler. Vi skrek med och åt popcorn. Jag vet att en italienare smugglade med sig kameran in så jag ska göra mitt bästa för att delge er detta spektakel.

Idag är det ytterligare en konsert med Antoine Reverb som gäller. I helgen ska jag ligga i en park, mata ekorrar och äta ananas. Pechuga, amigos!

Klockan är torsdag och utgångstid. Jag ska på fest och sen till salsaklubben Mutualista. Jag har varit supersjuk och nu är jag frisk och ska utmana ödet och testa mitt immunförsvars gränser. Sist jag kom hem så jag ut som på bilden bredvid och tänkte att jag saknar mina nära. Det är otroligt häftigt att vara här och jag saknar inte Sverige alls, men jag saknar mina människor. Imorgon ska jag åka till stranden ligga under en palm, dricka färskpressad ananasjuice och äta jordgubbar och jobba på att se lite mindre ut som michelingubben. Det kommer bli fett. En man sa till mig idag att jag var det vackraste han någonsin sett, det händer inte i Sverige och speciellt inte när man är tocksvettig med fett hår, matkassar och mjukisbyxor, här är de lite mer frikostiga.

Semana 3: Guadalajara es padre!

Pankelibank, första kommentaren, den värmde.

Nu har min tredje vecka i Mexico passerat. På många sätt känns det som mycket längre och på andra kortare. Ja, som det alltid är antar jag. Jag har lyckats bli supersjuk en gång till. Och inte bara supersjuk enligt mina hypokondriska normer utan på riktigt supersjuk. I söndags fick jag feber och låg hela natten och svettades och frös om vartannat och trodde närmast att jag skulle kollavippa. Men på morgonen kände jag mig lite bättre och gick upp för att duscha men jag kom inte riktigt dit utan svimmade ihop i en liten hög på golvet utanför.. Som tur är bor jag med läkare och de pumpade i mig godis och hjälpte mig till sängen och undersökte mig (nu har tre mexikanare i mitt hus sett min mage, inte helt nöjd..) Det visade sig att jag har en svår halsinfektion, hög feber och irriterade tarmar. Nu knaprar jag antibiotika och mår lite bättre. Är dock fortfarande hyfsat svag, dricker ingen alkohol och äter obscena mängder apelsin.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite grann om de jag bor med. Några saker är värda att nämnas. Som jag sa bor jag med tre mexikanare. Christoffer som är färdig läkare men gör sin specialisering här. Det var han som undersökte mig och har alltså rört vid min mage. Han är väldans trevlig, skrattar alltid, men ger mig lite obehags känslor. Jag vet inte varför. Han saknar en av sina framtänder och har obehagliga inneskor. Min rumsgranne är en pytteliten mexikan vars namn jag aldrig lyckas komma ihåg. Han pluggar mest hela tiden, är gay och har superheta kompisar på besök som oftast tyvärr också är gay. Han brukar duscha samtidigt som mig på morgonen och sjunger alltid med. Den sista som bor på första våningen är Gabriel. En nittonårig kuf från Canada som är hysteriskt roligt och super nördig. Han äter poptarts, lyssnar på gangstarapp, sjunger gladeligen och längtar hem. På ovanvåningen bor två fransyskor, Aude och Julie, de är nitton år också. Och all denna ungdom från mig att känna mig gammal. De är typiska partyfransyskor men helt okej. Det finns inget speciellt att säga om dem, mer än att varje dag är fest och ja, jag blir lite trött. På ovanvåningen bor även Antoine, även han nitton år, men fluffigt lockigt hår. Han är supersöt. Man kan liksom inte riktigt låta bli att le när man ser honom och han och Gabriel är superbundis. Där uppe bor också Peter, han är helt knasig. Amerikan, men kommer ursprungligen från Kina så han är kines. Han pluggar också medicin här fast på första året, men han ser ut som om han är fyrtio så jag är lite förvirrad. Hans engelska är hysteriskt kul och hans spanska ännu roligare. När os började sprang han runt flera dagar och skrek: ocho!ocho!ocho!(080808) och viva china! och gjorde en spasmhysteriskdans. Han bakar och lagar mat som han tvingar oss att prova och gillar att titta på såpor. Den sista som bor i vårt hus på Pompeya är den mest underliga människa jag någonsin träffat. Hans namn lyckas jag heller aldrig komma ihåg och även han är en minimexikan. Han är färdigutbildad läkare men ser inte ut att vara ett år äldre än tjugo. Men ser honom bara på morgonen och på natten. Han kommer hem vid tio-elva tiden och från och med då tittar han på tv, gärna mangaserier på högsta volym och skrattar så han gråter. Han äter en diet endast bestående av broccoli som han låter stå på hela dan vilket leder till att hela huset stinker broccoli. Alla avskyr honom, och jag måste säga att jag börjar närma mig avsky jag med. Han pratar inte, umgås inte och verkar tycka illa om oss. Menmen, jag försöker vara trevlig. Det var mitt hus det. Det är två rum tomma, så det kommer nog snart lite fler kufar, hoppas jag.

Jag hade tusen saker till att säga, men jag minns aldrig dem när jag väl sätter mig och börjar skriva. So this is it for know. Nytt mexikanskt musiktips: www.myspace.com/antoinereverb
Det har varit lite dött på musikfronten ett tag nu men imorgon ska jag på en konsert så då hoppas jag på lite nytt material att delge.

I´ve been struke by the bloggbell...

internationella relationer som är på spanska. Läraren pratade så fort att jag inte förstod någonting, samtidigt som övriga elever pratade och gick runt som de ville.Jag har idag upplevet två underliga situationer. Den första var på mina lektion i Känslan av total förvirring infann sig och jag var helt lost. Det var ytterst konstigt och blev ännu värre när han började stirra på mig och frågade mig något och jag i mitt mongomind bara stirrade på honom med öppen mun tills han upprepade frågan och jag lyckades stapla fram.. mas despacio, por favor.

Händelse nummer två som lämnade mig med gapande mun var när jag och min nya australienska vän reste oss från vårt paraplybord för att gå till lektionen och en kille kommer fram och frågar vad vi ska göra på kvällen. Varpå vi svarar sanningsenligt att vi ska på ett välkomstparty för utbytesstudenter. Då undrar han om vi inte hellre vill åka till stranden över helgen med honom och hans kompisar. Vi blev helt förstummade, så gör man väl inte helt apropå? Jo, det gör man tydligen. Helt normalt. Nu har den mystiska killen mitt nummer och nästa helg ska vi åka till playan med honom och hans stekiga vänner. Mexico, baby!

Jag har fixat till mitt rum och älskar det! Det blir en rumsprestation i bildform, för en bild säger ju mer än tusen ord. Det blev lite plusbilder på campus och knasiga klubbar som man hängre runt på. Dagens mexikomyspacetips är: www.myspace.com/volumina

Forsta frustrationsutbrottet.

Jag ar tokfrustrerad. Hittills har den knakliga byrakratin inte stort mig. Jag hr accepterat att allt tar tid och att saker och ting inte har nagon tidsplanering. Jag gillar det dessutom. Men systemet har pa Tec ar inte bara byrakratiskt och rorigt det har dessutom inte ett uns av flexibilitet. Det fungerar sa att alla klasser ar obligatoriska och om man inte gar pa lektionen far man en "falta". Har man "faltas" motsvarande tva veckor har man automatiskt fatt underkant. Det betyder att om jag har en kurs tva ganger i veckan sa far jag missa 4 lektioner. Missar man mer, ar man out!
Men under forsta veckan skulle man kunna byta kurser som man ville utan att fa "faltas", trodde jag... Men icke och eftersom jag har bytt niva i spanska fran intermedio 2 till avanzado 1 har jag nu redan dragit pa mig 3 faltas i den kursen. Jag har aven eftersom jag bytt andra kurser fatt 4 faltas till. FRUSTRATION! Dels for att jag har gatt pa alla lektioner i intermedio 2 och dels for att det inte ar mitt fel. Det ar lararen som sagt at mig att byta. Men som jag skrivit tidigare sa ar det ju mitt eget fel.. tydligen! Min forsta culturalchockfrustration. Men jag far ju bara se till att inte bli sjuk, missa bussen eller nagot sadant sa klarar jag mig forhoppningsvis. Man far sjalvklart faltas aven vid sjukdom eller om man kommer forsent. Me voy a morir!

Mitt schema ar iallafall fastlagt och ser ut ungefar sahar:
Mandag: 08:30 - 10:00 Espanol
10:00 - 11:30 Aerobics
13:00 - 14:30 Destrezas communicativas

Tisdag: 08:30 - 10:00 Espanol
13:00-14:30 Historia de Norteamerica
14:30-16:00 Teorias de relaciones Internacionales

Onsdag: 14:00 - 17:30 Perspectiva de la agenda mundial contemporaneo

Torsdag: 08:30 - 10:00 Espanol
10:00 - 11:30 Aerobics
13:00 - 14:30 Destrezas communicativas

Fredag: 08:30 - 10:00 Espanol
13:00-14:30 Historia de Norteamerica
14:30-16:00 Teorias de relaciones Internacionales

Observera att aven aerobics ar obligatoriska!

Nu ska jag ata, det far man inga faltas for.