Nu har jag varit i Guadalajara i cirka tre dagar och saker och ting börjar kännas riktigt bra. Igår åkte jag och David ut till skolan. Bara resan i sig var ett äventyr. Vi åkte med buss och för att hoppa på en buss ställer man sig någonstans i dess väg, sträcker ut armen och hoppas på att den ska stanna och att det ska vara rätt buss... Bussen måste inte stanna om den är full, försenade eller om busschaffören inte vill. Vi lyckades iallafall tillslut hamna på rätt buss och åka den ca fyrtio mintuer långa vägen ut till skolan. Det var skumpigt och svettigt och bussen tog någon slags extratur genom ett litet färglatt område där den varken stannade eller plockade upp någon. Vi misstänker att busschauffören ville kolla upp något där.Skolan är enorm. Först måste man gå igenom en säkerhetskontroll och lämna sin legitimation till en rund och pratglad vakt. Sen kom man in på en gigantisk parkering med massa grönt och grejer. Överallt fanns bord med parasol och fontäner. Jag fick en smärre chock och gick mest runt och gapade. Tec är grymt fint. LiU kan slänga sig i väggen. Men vi stannade inte länge där utan fixade Davids papper, köpte lite proviant på seveneleven och hoppade på en buss tillbaka till stan. Jag undrar hur jag ska klara av att ta mig runt och till skolan själv.. Efter den utflykten hände inte mycket, häng och öldrickande och jag tog ytterligare ett steg i min acklimatisering och fixade mexikanskt nummer.
Bilden här brevid och nedanför visar ett av de många regnoväder som drabbar Guadalajara under augustimånad. Trots att detta är ett återkommande fenomen har man inte lyckats anlägga något slags dräneringssystem utan vid varje storm förvandlas alla gator till små floder. Mexikanerna verkar inte heller använda paraplyer eller regnkläder. Kände mig något idiotisk när jag gick till kiosken lite längre ner på gatan i min regnponcho. Trots mitt ivriga regnklädsbärande har jag nu fått världens förkyldning.
Att jag igår var ute och svirade har nog inte heller haft en positiv effekt på mitt halsont.Men det var det lätt värt. Fernando är en klippa och igår hämtade han och hans supertrevliga kompis Carolina upp mig på hotellet och sen åkte vi till en salsaklubb, som hette något jag inte minns. Den var grym. Jättelokal, tjockt med dansande par, vita plastmöbler a la sommarstugan och lagom sunkigt och spartanskt. Liveband som spelade en del jag kände igen, los de abajo och buena vista social club. Jag fick kurs i salsa av lustiga mexikaner som tyckte att jag var för stel. damnit. Jag ska öva satan hemma inför nästa gång. Men det var super kul, det drack mojitos i mängder och jag var svettig som få. Klubben stängde runt två och då beslutades att vi skulle åka vidare till en electronicaklubb som tydligen var trendig och hette Club Americana. Vi satte oss sju stycken i bilen för fem, och Fernando som bara druckit ett par öl körde. Hade det inte varit för plastglas mojitosen hade jag varit riktigt nervös. Vi sjöng med till robyn, han den där störiga mace eller nått och I like big butts... Jag satt fastklämd i davids knä i framsätet och kände hur hans ben sakta dog.Till slut kom i alla fall fram och stod i kö en stund utan att komma in och vände därefter hemåt igen. Jag somnade något berusad och glad nån gång vid tre efter att idiotiskt nog beslutat mig för att skicka meddelande till en gammal flamma om hur fantastiskt jag har det i Mexico..
Nu är det idag och min hals är tjock, hostan roslig och huvudet känns som om det är inpackat i bubbelplast. Men jag har varit på stan och tittat runt. Besökt Katedralen en av de viktigaste turstmåstena och suttit på kaffe och letat lägenhet. Katedralen var enorm och jag gick vilse när jag försökte gå runt den. Vakterna som stod lite här och var tittade på mig frågande och ett par undrade om jag vill ha hjälp. Men jag lyckades hitta rätt och är väldigt stolt över mitt solosightseeingande.Nu är jag uttmattad och ska proppa i mig halstabletter och kolla på dubbat beverly hills. Det är toppen. Sist men inte minst träffade jag igår en kille som spelade i ett reggae band och försökte övertala mig att först dricka tequila, som jag förståndigt tackade nej till, och sen övertala mig att dansa. Men han var så kort och jag kände mig som en jättinna så det blev ingenting. Då gav han upp och gav mig sitt visitkort och sa åt mig att lyssna på hans band. Det får ni också göra: la yaga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar